Rapport från fronten...

Sådärja, nu är man på plats och har jobbat två dagar här uppe igen. Läget är väl i det närmsta katastrofalt, men vis av erfarenheten så rycker jag på axlarna och kör vad som går. Högsta hönset har påtalat att maskinen inte går som den borde, så nu har vi fått tekniker från leverantören på plats, de ska stå och hänga vid maskinen i 14 dagar. Båda skiften... :P Så stackars Janne som är en gammal bekant från den tidigare siten fick order om att "jobba över lite" ikväll. 8 - 23, kul skift... :P
Själv så står jag på god fot med chefsteknikern och vi är båda förundrade över beslutet.

Annars? Jo, igår så var jag ner till gymmet och tränade lite, körde 5 minuter på den hiskeliga crosstrainern för att sen ro 5 km. Trodde jag hade rott 8 km förra gången jag var ner, så jag satte målet på en mil, men tydligen hade jag rott 4 km (2x2), så att fixa 5 var rätt ok ändå. Idag var vi dit igen, jag körde 5 min på cross igen, och sen rodde jag 5,5km. Innan de här två veckorna är över så ska jag fixa milen, men troligtvis måste jag investera i ett par handskar. Satan vad jag har ont i händerna nu, hade blåsor överallt imorse, nu har jag ett par till. :P Idiot!

Bortsett från det så är jag rött nöjd, har ätit något sänår nyttigt sen jag kom, även om jag överdoserar mat i vanlig ordning.

Nu, slappa framför tv-n tror jag.

Lycka till!

Packning...

Jag kommer nog aldrig att förstå det där med konsten att packa en väska. Förr var jag grym på det där, jag kunde packa allt som behövdes för flera veckor i en liten ryggsäck. Numer går det åt en helvetesbag med plats för ett mindre dagis i, och då är jag ändå alltid osäker på om jag fått med mig tillräckligt. Känns lite som om någon slumrande kärring-gen har vaknat förstört min suveräna manliga packningsgen.
Kanske finns det medecin mot det där? Eller ska man helt enkelt packa ett enda ombyte och hoppas att det löser sig? Vända boxershortsen ut-och-in, bak-och-fram, upp-och-ner och kombinera konstellationerna i all evighet? Vet att jag någon gång fått paniktvätta ett par boxer i ett handfat när man varit ute på resande fot, men det funkar inte i längden, satan vad de skavde och var obekväma efter det...

Får nog som sagt klura lite på det där... Men nu är allt utom träningsskorna packade, de ligger i en kasse där nere och väntar. Annars är det mesta med (tror jag).
Mindre packning än förra gången iallafall, så det känns rätt bra.

Nu ska jag släpa ut frugan på en promenad i solskenet innan det är dags att laga mat, packa ihop sig själv och skutta ut till taxin.

Så, om inte annat så vet ni var jag finns. :)

Ett par...

Nu är ni ett par stycken som faktiskt tagit er tid till att kommentera frånvaron av inlägg i min blogg. Det du! Ett par stycken... Fler än en som läser den här rappakaljan. Så då menar någon på något sätt att jag lyckats, genom mitt skrivande, nagla fast någons "attention-span" (uppmärksamhetsräckvidd låter inte alls lika bra...) vid kråkfötterna som formulerar ord och meningar här? Heh... Suckers!

Så, så när jag nu klarat av biten med lite självglorifiering och solat lite i strålglansen från min egen stolthet så får jag väl återgå till att avhandla lite av vad som  faktiskt sker i tillvaron.
På söndag ska jag bege mig till tokholmen igen, för att återigen försöka plantera kunskapens frö innanför pannbenet på min maskintekniske arvinge. Fast  av någon outgrundlig orsak så har de den här gången lyssnat på mig. Jag sa sist jag åkte: "Nästa gång jag kommer hit så kostar det pengar..." Och pengar är vad jag får den här gången. Visst, jag lyckas inte riktigt nå upp till herr Samuelsons arvode, eller ens det arvode som han avstår, men jag får ändå mer betalt än annars. Dessutom så  fick jag den här gången förutom betalt husrum för frugan under helgen även hennes resa betald och flygresor åt mig. :) Lite nöjd blir man när man inser att man är värd åtminstone de tusenlapparna för företaget. Inte för att jag tror att den summan på någotvis närmar sig vad det kostar att inte ha mig på plats, men det smickrar ändå lite.

Annars, frågar ni? Jotack, det knallar och går, eller, på någotvis så har jag överlevt första veckan hos fienden. ( :P ) Det verkar saknas lite hos befolkningen i den angränsande stammen, istället för att i grupp konferera om huruvida tillvaron kan bättras, helgens bravader eller nästkommande sjöslag så diskuterar de i stort sett parvis någon slags isritual med klubbor och "små svartingar" som ska bankas in i den andra sidans bur. Jag vet inte, men jag tycker det låter som rasism och bristande mental kapacitet, eller möjligen enfald och lite för mycket klor i genpoolen.

Jaja, kanske bättrar det sig framöver, trumman viskar om att det kommer bli andra konstellationer inom väggarna, och till stor del tror jag dessa nya konstellationer kommer innehålla en del bättre begagnade element av vilka vissa verkar vara hemfallna åt att betrakta och i konversation vid middagsbordet påtala andras brister och tillkortakommanden. Skvaller*ingar och sladder*kor med andra ord. Fan vet vilket jag avskyr mest...

Nåja, livet har fortfarande en bit kvar innan jag får börja avnjuta Piña Colada och sandstränder på heltid, så det är väl bara att bita ihop och le lyckligt i väntan på bättring. Eller, för att citera en ruskigt pricksäker svensk komiker: "Ja ä in't bitter!"

Imorgon...

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv. Imorgon börjar jag jobba på andra sidan gatan, fiendeland. :P Fast inte egentligen, men "andra sidan gatan" har under en längre tid representerat mycket motgångar för oss. Dock inte avdelningen jag ska börja på, men ändå känns det på något underligt vis som om att hela sidan av gatan är fienden. :D

Nåja, jag vill att det ska bli bra där, att jag ska få jobba med saker jag trivs med, och folk som jag trivs med. Dessvärre tror jag att jag är en "sån där" som är svår att trivas med. Varför låter jag er komma fram till själva, men jag tror det är så iallafall. Så om du inte har annat för dig så kan du väl åtminstone sända en tanke till mig, önska mig lycka till med mitt nya värv.

Carpe Aptenodytum(?)!

Ny dag, nya utmaningar...

Sitter på tåget påväg söderut nu, har avslutat de 2 veckorna som jag vistats i stockholm. Lättad, nu är jag färdig med maskinen, har lärt de nya förarna vad de kunnat ta emot, på den tid jag fått. Kanske går det, kanske kommer de att lösa det som behövs på egen hand, men mer troligt är att  jag kommer att få agera telefonjour åt dem. Dessvärre så innebär det en del krångel, deras chef måste deala med min chef, göra upp om tid för mig att ta deras telefonsamtal, sen måste han tala med mig, ska jag ge support för att jag inte fått tid att lära upp dem så ska jag ha bra betalt för den extra tid jag lägger ner på dem. Dessutom ska jag orka med, och det är nästan det som oroar mig mest... Svara på frågor på en maskin som jag inte har någon nytta av att kunna längre, ge support på frågor som ställs av folk som inte förstår sig på den. Som sagt, urk... :P

Annars så är jag rätt glad, jag kommer hem till furgan om ett par timmar, så då får jag iallafall äntligen spendera lite tid med henne istället för att sitta på rummet och stirra. Trevligt, utgår jag från att det blir. :)

Nu orkar jag inte med, ha det! (Ergonomin på den här arbetsplatsen är katastrofal, förutom att jag snubblar på tangenterna i samma takt som tåget vaggar så har jag ont i axlar och handleder... :P )

Bloggandets ädla konst...i

För en konst måste man väl betrakta det som? Min bättre hälft poängterade igårkväll att jag bloggar väldigt lite nu. Och hur man än väljer att se på det så har hon rätt. Jag påstår att det beror på att mitt guldfisk-liknande minne ställer till det, men jag vet inte om det är hela sanningen. Ofta får jag idéer eller tankar medan jag är ute på stan, på väg till eller från jobbet, på jobbet eller helt enkelt för långt från datorn för att det ska vara bra. Ibland har jag varit ambitiös och skrivit ner tanken på ett papper, men det slutar oftast med att när jag väl satt mig här och tittar på den lilla lappen så börjar jag fundera på om det var droger involverade i lappförfattandet... Tanken som kändes som ett så bra ämne känns bara korkad när jag väl sitter här. Istället låter jag fingrarna dansa på tangentbordet, mer eller mindre av sig själva. Ordbajs eller svammel, fritt översatta kortslutningar i synapserna, saker som jag vid ett eller annat tillfälle ondgjort mig över... :P

Just nu sitter jag på hotellrummet och stirrar ut över vad gränsvägen, tror jag den heter, och funderar på biltrafiken och storstadens puls. Ganska intressant, för en stad i den här storleken stannar aldrig, ingen återhämtning, ingen rast och ro. Invånarna avlöser varandra, några ska till jobbet, de andra ska hem, några är hemma och börjar jobba när skymningen och natten träder fram. Vissa jobbar inte alls, av en eller annan orsak, och du kan nog lita på att alla orsaker finns representerade här. Sitter och tittar på de "gigantiska" betongklossarna som folk bor i, det är ganska fascinerande. Jag har själv bott och levt här, jag fördömer inte på något sätt, jag bara betraktar fenomenet och kontemplerar verkligheten. Ibland längtar jag tillbaka till pulsen, till fenomenet, anonymiteten utan ensamhet och till närheten. Allt finns runt hörnet, eller nära nog iallafall. Bygger man en plats för så många individer så får man räkna med att det kommer att dyka upp närhet till både bra och dåliga förteelser och element.

Fast nu trivs jag ganska bra i mitt lilla hus i mörkaste småland, i den lilla byn som inte är mycket större än byn jag föddes i, huset som är så fint, men ändå precis för litet för att vi ska vara helt nöjda, huset som ligger så bra till men gärna hade fått ligga på ett annat ställe, huset med de tre garagen, fast det bara är två, huset med den perfekta altanen som vi föll för och nu kanske ska riva... Det är ändå rätt skönt att kunna kalla det för hemma. Att drömma och planera, fundera och önska. På något sätt så brukar vi alltid när vi tittat på Roomservice, Bygglov, eller Design Simon & Thomas, önska att de skulle ringa på hos oss, fixa till vårt hus. Inte för att vi vet vad vi vill ändra på, eller hur man skulle kunna åstadkomma något vi gillar, vi trivs rätt bra ändå. Så länge vi får ha våra drömmar och planer... Kanske blir några av dem verklighet, kanske kommer vi sitta på altanen när vi är 70 och fortfarande fundera på att bygga ut... -"Det gäller att passa på nu när ROT-avdraget finns..." Kanske... Kanske inte... Kanske kommer dagen när vi ger upp och köper ett större hus, eller inte...

Fan vet, men jobba, det ska jag...
Lycka till nu då!

Snowboard...

Efter att ha nämnt för teknikern på jobbet att jag och frugan ska åka på en skid-weekend i slutet på Mars så har jag gått och förmodligen blivit med snowboard. :P Förmodligen så ska jag köpa hans gamla utrustning, en burton-bräda, ett par boots och bindningar som har åkts på ett fåtal gånger. Prylarna är från början inköpta av en snowboard-guru till teknikern, och teknikern fick bra priser på allt, jag får ännu bättre priser och mest troligt så är grejjerna i bra skick. Så nu hoppas jag att jag får lite snö "hemma" så jag kan öva lite i Myrebobacken innan det är dags för weekenden. Men så lär det inte bli.

Annars så är det rätt bra, jag jobbar runt 10h / dag och har inte bestämt hur jag ska jobba nästa vecka, så vi får väl se vad det blir av det hela. Förhoppningsvis kommer jag få rätt bra med pengar om ett par månader iallafall, tror dock inte att alla rättningarna hinner in i systemet före den 20:e, eller när nu brytet inträffar.

Imorgon eftermiddag kommer iallafall frugan hit, så vi ska fira helg tillsammans! Ska bli trevligt om jag bara lyckas piggna till lite tills dess. :) Imorgon så blir det nog "bara" runt 8 timmar på jobbet innan jag avviker, sen på fredag så gör jag nog också en kort dag. Beror lite på hur det går och vad som finns att köra.

Om vi inte hörs innan så, trevlig helg! :)