Prestationsångest...

Frugan envisas med att påstå att jag skriver bra i min blogg, men jag fallerar av någon outgrundlig orsak att se vad det är som är så bra med vad jag skriver i min blogg. Visst, jag tycket der är roligt att skriva, och jag klarar oftast av att fylla ut en massa dött utrymme, men problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva om? Att rekapitulera dagen känns dött eftersom dagarna bara är en oändlig radda upprepningar av samma skrot. Åtminstone kvällsveckorna känns så, vakna, slöa / surfa, äta, slöa / surfa, äta, stressa till jobbet, jobba, ogilla jobbet, jobba, se upptagen ut med att undvika jobb, äta, jobba / undvika jobb, åka hem, surfa... Upprepa i oändlighet och du har tillvaron i ett nötskal.
Så? Varför envisas jag med att jobba då? Om jag nu tycker det är så hjärndött och tråkigt? Borde jag inte ägna mig åt något annat då? Borde jag inte utveckla mig som person istället? Mjo, det borde jag väl kanske egentligen, men samtidigt som jag är en ganska missnöjd person så är jag en ganska lat person. :/ Och hur mycket jag än önskar det så envisas mina räkningar med att inte betala sig själva, så jag måste jobba så att jag kan tjäna lite stålar, så att jag kan betala mina räknar, så att jag kan leva vilket i slutänden leder till att jag kan jobba. En ruskigt ond cirkel det där. Hur det än är så inser jag behovet att pengar, så jag kommer lik förbannat fortsätta jobba, så jag kan leva, för att kunna jobba.

Idiot!

Ho humm...

Ännu en dag på jobbet avklarad. Märkligt så lite lust jag har att uppbåda för det där stället just nu. Alla gånger de har visat uppskattning för det jobb vi utför, alla gånger vi har varit först med att få veta att vi ska läggas ner, de raka klara beskeden vi alltid får... Bah!

Nu, nu ska jag göra det jag gör bäst. Äta.