Venus var det ja...

-"Jag tog den sista nu.", säger frugan och viftar med en plastpåse.
-"Jaha, det finns fler rullar i skåpet" svarar jag med handen full av diskborste.
-"Va?"
-"Ja, det finns fler i skåpet."
-"Vad pratar du om?"
-"Påsen som du viftar med, tog du den sista så finns det fler i skåpet under köksön."
-"Vadå påsen? Leverpastejen, jag tog den sista leverpastejen..."

Venus är en konstig planet med ännu konstigare invånare.

Mjölkproducent...

Killen som kom på att han skulle slå ihjäl mjölkmaskinen, plocka isär den och servera den knappt stekta filéen på en brädbit med potatismos, bearnaisesås och baconlindad sparris med Västerbottenost borde få medalj, eller stryk... Jag är inte helt säker på vilket, medan jag åt maten så var det första alternativet en klar favorit, men såhär i efterhand så funderar jag på om han inte borde ha stryk istället. Nu är jag så mätt så jag mår uselt, jag kommer nog se i kors medan jag sover och förmodligen så gick jag upp ~12kg på den där måltiden. Som tur är så fyller nog frugan bara 30 en gång, för sån här mat orkar jag inte göra fler gånger. :P Inte utan hjälp iallafall.

Nu är det nog sovadags, jag har 100pannor fett som ska försöka förbränna hemmagjord bearnaise, jag behöver stänga av all verksamhet som inte berör matsmältningen...

Ha det så jävligt, det kommer jag ha!

Och frexten, Puss gumman, på 30års dagen!

Glasögon...

Varje gång vi får för oss att vi ska ta en tur till den närbelägna staden för att titta på någon film så börjar frugan alltid att snurra runt nervöst här i huset. Man skulle ju kunna tro att hon har torgskräck, avskyr biografer eller staden, eller helt enkelt inte står ut med sällskapet, men lösningen är faktiskt mycket enklare än så, varje gång vi ska på bio så snurrar hon runt här hemma i timmar, letandes efter de där glasögonen som är lika spårlösa varje gång de ska användas. Dessutom brukar hon hinna med en sväng av snäsande i alla riktningar, ett par irriterade uttryck och en stunds fräsande, men det löser sig oftast ändå. Inga glasögon, men hon ser iallafall konturerna, hoppas jag. :)

Tycker nog om henne litegrann iallafall, stundtals åtminstone. :D

Urk...

En sak som irriterar mig lite från och till är Bloggers "Compose"-läge, som iochförsig fungerar rätt bra, men det har åtminstone en egenhet som  irriterar mig rätt bra. :) När jag laddar sidan för att skriva ett nytt inlägg så klickar jag uppe i fältet "Title" och börjar skriva titeln, men av någon döbakt orsak så flyttas fokus till "Compose" fältet istället, så jag skriver _alltid_ titeln i compose och får flytta den i efterhand... Mysktiskt...

Jaja, nog med gnäll, frugan ligger i badet och trivs med tillvaron medan jag sitter framför burken och sållar musik. Hittar en del guld och skrotar en del skit. Känns som om det är dags att investera i nya skivor snart... Har iofs en ganska diger önskelista sen tidigare, men det mesta på den är sånt som är svårt att få tag på eller kostar ofattbart mycket än så länge.  Trist det där, för jag skulle gärna köpa mycket fler skivor än vad jag gör, men men...

That's it for today, en ofullbordad tanke bakom ett par trötta ögon...

Firefox kraschade...

-"Jag var inne på den här Idol-sidan och skulle lyssna..."

Jag bara stirrade på henne och lät frugan klura ut på egen hand vad hon gjort fel. Som med en liten hundvalp, man får daska till den med en tidning när den gjort nåt korkat som att skita på hallmattan eller surfa på idol-sidor...

Yay firefox som självmant havererar när den är inne på sånt. (Hon erkände även att samma sak hänt någon annan dag när hon varit inne på samma sida... :D )

Fast det är rätt lugnt, jag tycker om dig ändå.

Skrivsätt?

Det är lite lustigt hur jag skriver när jag skriver löpande text, även om det inte finns någon struktur i det hela, eller ens mer än en tanke bakom det där som trillar ner på tangentbordet så brukar det bli några rader text av det hela. Men ibland kör jag fast, skriver en mening till hälften, börjar fundera på en påbörjad formulering för att sudda till det senaste kommatecknet. Efter att ha suddat bort kommatecknet så skriver jag ett nytt, som en början på den nya tanken eller formuleringen... Varför då? Vad var det för fel på det första kommatecknet? Det är inte som om att det nya får en annan plats eller så, det bara görs om, de gamla elektronerna dög inte?
Man ska nog egentligen passa sig för att analysera vad man skriver och gör, mycket av det som sker i tillvaron kommer till på grund av spontana tankar eller idéer, inte av regler eller nedtecknade förslag. Åtminstone fungerar jag så, men det kanske är ovanligt?

Funderade lite på mitt tilltänkta kalas tidigare när frugan frågade vilka som kommer. Ingen aning, jag har inga i närheten som jag kan bjuda in, alla jag känner eller jobbar med är på en nivå där man inte bjuder in varandra till "födelsedagskalas", och alla som passerat i mitt gamla liv tror jag har hittat en ny tillvaro, så egentligen blir det nog bara brorsan med sällskap, frugan, eventuellt en jobbarpolare (och givetvis hans sambo om de löser barnvakt), men sen då? Frugans brorsa med sambo vore trevliga att ha här, men jag vet inte alls om de är intresserade, och av grannarna som jag skulle kunna bjuda in så är den ena halvan gravid och den andra tror jag jobbar helg.

Jag vet inte...
Man inser hur liten man är när man börjar fundera på sånt. Ett avtryck knappt stort nog att ses från jättarnas land.

Prestationsångest...

Frugan envisas med att påstå att jag skriver bra i min blogg, men jag fallerar av någon outgrundlig orsak att se vad det är som är så bra med vad jag skriver i min blogg. Visst, jag tycket der är roligt att skriva, och jag klarar oftast av att fylla ut en massa dött utrymme, men problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva om? Att rekapitulera dagen känns dött eftersom dagarna bara är en oändlig radda upprepningar av samma skrot. Åtminstone kvällsveckorna känns så, vakna, slöa / surfa, äta, slöa / surfa, äta, stressa till jobbet, jobba, ogilla jobbet, jobba, se upptagen ut med att undvika jobb, äta, jobba / undvika jobb, åka hem, surfa... Upprepa i oändlighet och du har tillvaron i ett nötskal.
Så? Varför envisas jag med att jobba då? Om jag nu tycker det är så hjärndött och tråkigt? Borde jag inte ägna mig åt något annat då? Borde jag inte utveckla mig som person istället? Mjo, det borde jag väl kanske egentligen, men samtidigt som jag är en ganska missnöjd person så är jag en ganska lat person. :/ Och hur mycket jag än önskar det så envisas mina räkningar med att inte betala sig själva, så jag måste jobba så att jag kan tjäna lite stålar, så att jag kan betala mina räknar, så att jag kan leva vilket i slutänden leder till att jag kan jobba. En ruskigt ond cirkel det där. Hur det än är så inser jag behovet att pengar, så jag kommer lik förbannat fortsätta jobba, så jag kan leva, för att kunna jobba.

Idiot!