Mira...

Så, på morgonen fredagen den 11:e mars så ringde fru Granlund och talade om att vattnet gått, men att de på förlossningen sagt att det inte var så bråttom. Så jag avslutade de ärenden som jag hade öppna och sa till folket att det var dags.
Väl hemma så packade vi in oss i bilen och resan mot Växjö och förlossningen började. Först satte de frugan i en ctg-maskin för att se hjärtslag på knytet och värkar, men eftersom det inte kom några värkar så skickade de ut oss på stan en stund. Vi åkte ner och gick i ett par butiker för att slå ihjäl en stund. (Märkligtvis så var det Panduro Hobby och Åhlens som vi hamnade på.) Sen gick vi för att käka lite, och vi valde Båtsmannens lunchbuffe, för där har vi länge tänkt äta. Numer kommer vi tänka länge innan vi äter där igen. Biffstek som var segare än skosulor och en panerad fisk som var sjukt torr och vidrig. Men medan vi åt så fick Tina mer och mer känningar så vi åkte upp till lasarettet igen. Klockan var nu runt tre och de satte ctg på Tina igen. Nu syntes värkarna tydligt och det märktes ganska väl på henne med. Hon fick lustgas och erbjöds akupunktur vilket hon gick med på att prova. Dessvärre så fick hon mer ont av nålarna, och lustgasen kände hon var verkningslös. Så det beställdes EDA (ryggmärgsbedövning) från narkosläkare. Efter några om och ett par men så började den verka, och nu märktes det väldigt tydligt att allt var lättare för henne.
Men glädjen var inte så långvarig, efter en stund till så började värkarna tillta och förlossningen var i full fart. :) Några timmar senare (02:35) så fick jag höra min lilla dotter Mira skrika för första gången. Rätt mäktig upplevelse, och ytterligare en stund senare så låg hon hos mig och lallade för sig själv (och mig). Efter 12 timmar så var Mira, min dotter, äntligen hos oss. Nu sitter vi för andra dagen på LättBB och planerar för hemfärd imorgon.

Det här skrevs på min telefon. Meningsfel och liknande bjuder jag på, och kanske skriver jag utförligare när jag sitter hemma vid datorn med Mira intill. :)

Still alive...

Jodå, jag lever fortfarande, även om jag inte vet om jag har hälsan. :P
Har på något magiskt vis helt tappat min förmåga att äta mer än alla andra, vilket egentligen borde vara bra, men lite oroande är det. För bara en månad sen eller så så kunde jag lätt äta en pizza, käka upp den halvan som frugan lämnade och sen kolla om jag hade nåt godis hemma. I och för sig så försökte jag oftast att inte äta så mycket, men det var hur som haver inga problem att få i sig mängden. Numer så kanske jag kan få ner en halv pizza. (Nu var pizzan ett exempel, jag äter liksom inte pizza hela tiden, kanske bara nån gång om dagen.) Märkligt är det, men man kanske ska vara glad för det lilla.

I ugnen en trappa ner står en bit innanlår och bakas sakta men säkert, det ska bli Tjälknul, denna köttbitarnas köttbit. :) Det finns massor av recept på Tjälknul där ute, och alla är rätt simpla. Jag brukar köra efter receptet i "Vår Kokbok", men jag fixar till saltlagen lite med röksmak, för då blir en helt underbar maträtt gudomlig istället.

I övrigt så är förberedelserna inför julen i full gång, bilarna servas och huser förfaller i vanlig ordning. :/

På torsdag så bär det av norrut, 80 mil i bil med en gravid fru vid sidan och en ilsken katt i baksätet. Man får väl se det som uppvärming inför min framtid som förälder.
Och för dom som inte hade en aning om det heller så ska jag bli pappa, den 16:e mars är det beräknat att en liten tös kommer ta över all min lediga (och olediga) tid. :) Det är inget som vi försökt dölja för någon eller tisslat och tasslat om, men jag inser att alla tydligen inte visste det ändå, vilket kan vara olyckligt ibland. :P Fast å andra sidan, läser du min blogg så känner du mig nog tillräckligt för att ha mig på facebook, och skulle det inte vara så, utan du har snubblat förbi här av misstag så vet du åtminstone mer nu än innan. :)

Förra helgen så var vi till Malmö och gjorde ett 3D-ultraljud på krabaten, så en liten bild kan jag ju bjuda på med.

Så ser min dotter ut nu, lite fränt är det! :)