Gammal...

De säger att jag är gammal när jag frågar om de tycker det är så kallt inne att man måste ha mössa på sig? Jag klagar på idioterna som kommer till jobbet i mjukisbyxor, för mig är mjukisbyxor något man har på sig hemma, sitter till och med i såna nu, men jag går inte utanför dörren i dem. Jag skulle aldrig få för mig att gå till jobbet i dem om jag inte jobbade som instruktör på ett gym eller så, men på en industri? Nej, det finns inte. Dessutom har vi ett gäng brudar på jobbet (ok, det är ingen direkt skitig industri...) som klär upp sig för jobbet? Schyssta jeans eller tights till och med, knähöga stövlar och hela kitet. Hade likaväl kunnat varit en utekväll på krogen som en dag på jobbet, om det inte vore för att jag är irriterande nykter och baren är oåtkomlig... :P

Så, sensmoralen för dagen är: TA AV DIG MÖSSAN INOMHUS DITT SATANS ÄGG, KLÄ PÅ DIG INNAN DU GÅR HEMIFRÅN, DRA UPP BYXORNA!
Hör du dessutom till de som klär upp sig för jobbet så: Synd för dig!

Dagens rant...

Tveksam hypokondriker...

Haha, jag tror att jag är hypokondriker... Så fort jag känner något som är utanför ramarna för min tillvaro så börjar jag fundera på vad det är för sjukdom som jag har, men strax efteråt så inser jag ju själv att det förmodligen inte var något annat än en "fluke" i kroppsfunktionerna. :P Just nu gör halsen ont, inte så farligt, det sticker och känns lite som om jag sprungit en mil, men det irriterar egentligen inte mer än nåt annat.

Fast det får mig att tänka på en föredetta kollega till mig. En hypokondriker av värsta slag. Vi hade alltid roligt åt honom, fast inte på ett elakt sätt. Han visste hur han skulle reta oss, så vi retade honom. Oftast med hypokondrin som utgångspunkt... -"Hörrö, jag snackade just med min kusin i utlandet per telefon, och han sa att han fått en släng av influensan..." Varpå kollegan genast bleknade, satte sig ner någonstans och stirrade rakt ut i tomma intet. Efter en stund reste han på sig och sade: -"Jag har ont här..." och gestikulerade vilt med en hand som täckte in området från huvudet till låren, varefter han skyndade hem och var borta i ett par dagar.

Visst, det låter elakt av oss, men samma kille skrämde hela golvet en kväll genom att berätta att produktionschefen fått reda på att några burit ett par flak öl genom fabriken tidigare och att han var på väg till bygget fly förbannad och med avskedarkängorna på sig... Eller alla gånger han lurat in rookies till chefen... -"Hörrö, chefen vill prata med dig. Nej, det är säkert... Jodå, skynda dig nu, han såg förbannad ut..." Ingen aning om hur många gånger det fungerade, jag var nära att gå på den innan jag tänkte efter, alla hade varnat mig för honom, och jag jobbade med de som kände honom bäst på hela bygget, tror jag...

Nu är det länge sedan han slutade hos oss, men vi pratar fortfarande om "den gamla goda tiden, då hypokondrikern var hos oss, och hon som aldrig lärde sig trycka på den gula knappen var kvar, när biträdena fortfarande hade en gnutta hjärnkapacitet och förarna kunde sina maskiner... När vi hade en framtid och en chef som försökte bry sig..."

Nu är vi exakt lika nedlagda som förra veckan, ingen information har vi fått och chefen försöker fortfarande få oss till att göra nytta, utan motivation, utan svar, utan så mycket som ett "tack" i slutänden...

Idiot!