I stand alone...

Förbannat bra låt, och just nu kändes titeln ganska passande med. Jag såg ett inlägg på bilddagboken från en gammal bekant (som jag förövrigt inte trodde detta om...). Tydligen så har hon plockat fram sina blommiga foppa-fanstyg och börjat fira vår. Wtf? Snart har hela världen skaffat skiten, till och med lillebror stoltserar med såna där... Det är tragiskt, enerverande och fruktansvärt fult!

Härmed deklarerar jag Foppatofflor som hörande till kategorin ohyggligt fula förteelser. Därtill räknas även mjukisbyxor in public, byxor instoppade i strumpor och toppluva en varm sommardag, eller inomhus.
Skärpning, tattare!

Hade det inte varit för att piratpartiet redan står bakom den ena av mina hjärtefrågor hade jag övervägt att starta ett eget politiskt parti bara för att komma till rätta med otyget. Men att ha ett enfrågeparti där man motsägs av idioterna (~76,5% av invånarna i det här landet) känns lite motigt. Fast det är klart, om jag lovar att alla som röstar på mig ska få en keps så har jag redan vunnit valet. Ritar man också till en måltavla på kepsen och utfärdar jaktlicens... Nu får ni klara er själva, jag har ett partiprogram att skissa på! Glöm inte att rösta på mig och bära kepsen efteråt!

TTFN!

Tveksam hypokondriker...

Haha, jag tror att jag är hypokondriker... Så fort jag känner något som är utanför ramarna för min tillvaro så börjar jag fundera på vad det är för sjukdom som jag har, men strax efteråt så inser jag ju själv att det förmodligen inte var något annat än en "fluke" i kroppsfunktionerna. :P Just nu gör halsen ont, inte så farligt, det sticker och känns lite som om jag sprungit en mil, men det irriterar egentligen inte mer än nåt annat.

Fast det får mig att tänka på en föredetta kollega till mig. En hypokondriker av värsta slag. Vi hade alltid roligt åt honom, fast inte på ett elakt sätt. Han visste hur han skulle reta oss, så vi retade honom. Oftast med hypokondrin som utgångspunkt... -"Hörrö, jag snackade just med min kusin i utlandet per telefon, och han sa att han fått en släng av influensan..." Varpå kollegan genast bleknade, satte sig ner någonstans och stirrade rakt ut i tomma intet. Efter en stund reste han på sig och sade: -"Jag har ont här..." och gestikulerade vilt med en hand som täckte in området från huvudet till låren, varefter han skyndade hem och var borta i ett par dagar.

Visst, det låter elakt av oss, men samma kille skrämde hela golvet en kväll genom att berätta att produktionschefen fått reda på att några burit ett par flak öl genom fabriken tidigare och att han var på väg till bygget fly förbannad och med avskedarkängorna på sig... Eller alla gånger han lurat in rookies till chefen... -"Hörrö, chefen vill prata med dig. Nej, det är säkert... Jodå, skynda dig nu, han såg förbannad ut..." Ingen aning om hur många gånger det fungerade, jag var nära att gå på den innan jag tänkte efter, alla hade varnat mig för honom, och jag jobbade med de som kände honom bäst på hela bygget, tror jag...

Nu är det länge sedan han slutade hos oss, men vi pratar fortfarande om "den gamla goda tiden, då hypokondrikern var hos oss, och hon som aldrig lärde sig trycka på den gula knappen var kvar, när biträdena fortfarande hade en gnutta hjärnkapacitet och förarna kunde sina maskiner... När vi hade en framtid och en chef som försökte bry sig..."

Nu är vi exakt lika nedlagda som förra veckan, ingen information har vi fått och chefen försöker fortfarande få oss till att göra nytta, utan motivation, utan svar, utan så mycket som ett "tack" i slutänden...

Idiot!