Vackert och positivt?

Här borde man kanske skriva något vackert och positivt om tillvaron, men ibland påminns man om sina rötter istället. Speciellt när man märker hur bekanta och avlägsna personer från den lilla byn i fjällen envisas med att inte leva färdigt. Egentligen så kände jag dig inte mer än att jag festat med dig många gånger när jag var yngre, och att jag bott granne med dig i barndomen... Gått i samma skola och vuxit upp i samma by... Synd, även om det var många år sen vi sågs nu.
Drammen vi tog på nyår och diskussionerna vi hade om politik och musik...

Nirvana till slut va? Lycka till!

Underhållande...

Har suttit framför datorn och kikat runt på lite bloggar nu ett tag... Slumpmässiga, inga som jag känner eller skulla välja att blänga på, men nu fungerar det så, så då får man kika lite. Rätt fascinerande, det är väldigt många 16-18 åriga brudar som har modebloggar, alla är intetsägande och fruktansvärt formstöpta, och samtliga (eller så gott som i alla fall) stavar som krattor. Inte så märkligt när de ägnar sin skoltid åt att skriva bloggar om nycker som passerar revy istället för att lära sig läsa och skriva, men jag är ändå orolig. Jag har ju för mig att man behöver ett betyg av någon form för att ta sig ur skolan? Eller, räcker det med att man kan tindra med ögonen och tugga tuggummi samtidigt numer?

Fan vet, men ett intressant fenomen är det. Frågan är väl egentligen om de kan skriva som folk om de försöker, eller är det den nya svenskan som gäller från och med nu? lr???