Egentligen inte, betraktelser alltså, men jag kommer inte på någon vettig titel, och än mindre så kommer jag på något vettigt att skriva. Fast viljan finns där, jag har tänkt flera kvällar nu att jag vill skriva något här, men ingen tanke springer förbi, inga reflektioner som jag kan skriva heller för den delen. Kanske borde jag skriva något om min goda vän som hälsade på i helgen, något om hur roligt det var att få sitta ner med en gammal vän och dricka öl, ägna en hel söndag åt att stirra på bra, dålig och katastrofalt usel film... Eller så borde jag skriva något om hur det är på jobbet, eller något om fritiden, men inget som jag gjort känns värt att försöka brodera en text om.
Kanske borde jag uttrycka mitt dåliga samvete över hur lite jag får gjort, men det känns som om det vore enklare att göra saker än att faktiskt beklaga sig över oviljan att ta tag i det.
Eller hur vore det att texta något om hur jag faktiskt bestämt mig för att ta tag i kampsporten igen? Att jag nog kommer släpa mig in till Ljungby på Torsdag kväll för att ge mig i kast med Thailändsk kickboxning? Eller nästa Tisdag när det är nybörjarintagning på Taekwondo:n? Jag vill verkligen börja med kampsport igen, och om inget går mig emot så kommer jag ta tag i det nu i veckan.
Jag har tränat en del förr, mest Taekwondo, men även Sanshou ett tag, och jag gillade båda sporterna, även om det var på helt olika grunder. Taekwondo gillade jag för att det handlar till stor del om teknik och egenutveckling, medan Sanshou handlade om att försvara sig och ge igen. :D Fullkontakt fighting är kul, men gör ont...
Förra veckan på jobbet så fick vi en leverans med delar från Korea, och dessa skickades på pallar gjorda av tjock, hård, papp. En av mina kollegor skulle vara lite tuff och skickade på ett slag på en av pallarna, för att sedan le lite stolt när man kunde se hans knogar i pappen. Lite trotsigt sa han till mig att jag som tjatade om kampsport borde prova, så jag bad honom hålla i pallen och laddade på ett slag. Medan jag tränade Taekwondo så fick jag höra att jag "har ett jävla klipp i nävarna", så när slaget landade så dansade kollegan iväg någon meter bakåt och stirrade på mig. -"Jag var inte beredd" utbrast han lite chockad...
Nog med skryt och pladder, nu har jag tappat tråden och skiter i det här. :)
Dags för en dusch och sen lite sova tror jag.
Ha det bäst så länge så hörs vi!
