Nyss stog jag uppe på takterassen och tittade ut över Sundbyberg... Har alltid gillat Stockholms horisontlinje, hur byggnader tittar upp och man vet att trots att man är ensam så finns det folk överallt. En sorts gemensam anonymitet, där alla vet att alla andra finns, men ingen vet vem den bredvid är. En skön känsla, och alldeles säkert finns en del av orsaken till att lappsjuka inte finns i städer där.
När jag stod där och tittade runt på byggnader och folk, bilar och betong så önskade jag att jag kunde föreviga bilden som jag hade framför mig, att på något sätt bevara alltet för kommande stunder. Men det fungerar inte så, en kamera, även en bra sådan, förmedlar bara det optiska intrycket, du får aldrig med detaljerna och känslorna, perspektivet och nyanserna. Kanske kan man lyckas minnas lite av vad som var just då genom att titta på bilden, men den är så fruktansvärt otillräcklig. Tina brukar muttra om att jag tar för få bilder, att alla våra optiska minnen bara innefattar mig och miljöer, och visst är det så. Men det känns inte roligt att ta en massa bilder, jag minns stunderna och intrycken, platserna... Jag är inte speciellt hjälpt av en bild, jag har miljoner bilder (tack Tina) på mig själv, men jag kan sällan minnas bilden, även om jag ser den framför mig så är det bara en långhårig tattare med skägg och solglasögon som står där. Det är inte jag, bilderna på henne är inte hon, det är bara ett avtryck... Trist, jag vet, och felresonerat, för jag vet ju att hon vill ha bilder på oss och henne... Jag vill bli bättre på det där, för jag vet att ingen (tror jag) resonerar som mig, om folk gjorde det så skulle marknaden för kameror vara död, det skulle bara vara proffsfotografer som hade en... Och nu kanske något ljushuvud därute resonerar som så att det är jag som gör fel, jag som inte kan ta bra bilder, och så är det. Men jag är säker på att jag inte kan lära mig, jag begriper inte det där. ISO-värden och vitbalans, luminans och slutarvärden, det är bara teknisk goja och mumbojumbo alltihop. Så förlåt Tina, förlåt att jag inte fixar det där. :) Jag tycker om dig ändå, och jag minns dig som du är, utan bilder och poser... :) Sån är jag, och det kommer nog inte ändras i första taget. Påminn mig, be mig fotografera så gör jag det. :)
Puss gumman!
1 comment:
Klart du inte minns tillfället när du ser en bild på dig själv, du ser ju exakt likadan ut på vart enda ett. Samma jävla min på alla tusen kort jag tagit på dig. Trist men sant. Men jag tar bara fler bilder av dig just pga av det, jag hoppas alltid att jag ska lyckas fånga ett litet leende eller ett skratt någon gång, något som faktiskt uttrycker något!
Älskar dig ändå!
Puss
Post a Comment