Bloggandets ädla konst...i

För en konst måste man väl betrakta det som? Min bättre hälft poängterade igårkväll att jag bloggar väldigt lite nu. Och hur man än väljer att se på det så har hon rätt. Jag påstår att det beror på att mitt guldfisk-liknande minne ställer till det, men jag vet inte om det är hela sanningen. Ofta får jag idéer eller tankar medan jag är ute på stan, på väg till eller från jobbet, på jobbet eller helt enkelt för långt från datorn för att det ska vara bra. Ibland har jag varit ambitiös och skrivit ner tanken på ett papper, men det slutar oftast med att när jag väl satt mig här och tittar på den lilla lappen så börjar jag fundera på om det var droger involverade i lappförfattandet... Tanken som kändes som ett så bra ämne känns bara korkad när jag väl sitter här. Istället låter jag fingrarna dansa på tangentbordet, mer eller mindre av sig själva. Ordbajs eller svammel, fritt översatta kortslutningar i synapserna, saker som jag vid ett eller annat tillfälle ondgjort mig över... :P

Just nu sitter jag på hotellrummet och stirrar ut över vad gränsvägen, tror jag den heter, och funderar på biltrafiken och storstadens puls. Ganska intressant, för en stad i den här storleken stannar aldrig, ingen återhämtning, ingen rast och ro. Invånarna avlöser varandra, några ska till jobbet, de andra ska hem, några är hemma och börjar jobba när skymningen och natten träder fram. Vissa jobbar inte alls, av en eller annan orsak, och du kan nog lita på att alla orsaker finns representerade här. Sitter och tittar på de "gigantiska" betongklossarna som folk bor i, det är ganska fascinerande. Jag har själv bott och levt här, jag fördömer inte på något sätt, jag bara betraktar fenomenet och kontemplerar verkligheten. Ibland längtar jag tillbaka till pulsen, till fenomenet, anonymiteten utan ensamhet och till närheten. Allt finns runt hörnet, eller nära nog iallafall. Bygger man en plats för så många individer så får man räkna med att det kommer att dyka upp närhet till både bra och dåliga förteelser och element.

Fast nu trivs jag ganska bra i mitt lilla hus i mörkaste småland, i den lilla byn som inte är mycket större än byn jag föddes i, huset som är så fint, men ändå precis för litet för att vi ska vara helt nöjda, huset som ligger så bra till men gärna hade fått ligga på ett annat ställe, huset med de tre garagen, fast det bara är två, huset med den perfekta altanen som vi föll för och nu kanske ska riva... Det är ändå rätt skönt att kunna kalla det för hemma. Att drömma och planera, fundera och önska. På något sätt så brukar vi alltid när vi tittat på Roomservice, Bygglov, eller Design Simon & Thomas, önska att de skulle ringa på hos oss, fixa till vårt hus. Inte för att vi vet vad vi vill ändra på, eller hur man skulle kunna åstadkomma något vi gillar, vi trivs rätt bra ändå. Så länge vi får ha våra drömmar och planer... Kanske blir några av dem verklighet, kanske kommer vi sitta på altanen när vi är 70 och fortfarande fundera på att bygga ut... -"Det gäller att passa på nu när ROT-avdraget finns..." Kanske... Kanske inte... Kanske kommer dagen när vi ger upp och köper ett större hus, eller inte...

Fan vet, men jobba, det ska jag...
Lycka till nu då!