Ett par...

Nu är ni ett par stycken som faktiskt tagit er tid till att kommentera frånvaron av inlägg i min blogg. Det du! Ett par stycken... Fler än en som läser den här rappakaljan. Så då menar någon på något sätt att jag lyckats, genom mitt skrivande, nagla fast någons "attention-span" (uppmärksamhetsräckvidd låter inte alls lika bra...) vid kråkfötterna som formulerar ord och meningar här? Heh... Suckers!

Så, så när jag nu klarat av biten med lite självglorifiering och solat lite i strålglansen från min egen stolthet så får jag väl återgå till att avhandla lite av vad som  faktiskt sker i tillvaron.
På söndag ska jag bege mig till tokholmen igen, för att återigen försöka plantera kunskapens frö innanför pannbenet på min maskintekniske arvinge. Fast  av någon outgrundlig orsak så har de den här gången lyssnat på mig. Jag sa sist jag åkte: "Nästa gång jag kommer hit så kostar det pengar..." Och pengar är vad jag får den här gången. Visst, jag lyckas inte riktigt nå upp till herr Samuelsons arvode, eller ens det arvode som han avstår, men jag får ändå mer betalt än annars. Dessutom så  fick jag den här gången förutom betalt husrum för frugan under helgen även hennes resa betald och flygresor åt mig. :) Lite nöjd blir man när man inser att man är värd åtminstone de tusenlapparna för företaget. Inte för att jag tror att den summan på någotvis närmar sig vad det kostar att inte ha mig på plats, men det smickrar ändå lite.

Annars, frågar ni? Jotack, det knallar och går, eller, på någotvis så har jag överlevt första veckan hos fienden. ( :P ) Det verkar saknas lite hos befolkningen i den angränsande stammen, istället för att i grupp konferera om huruvida tillvaron kan bättras, helgens bravader eller nästkommande sjöslag så diskuterar de i stort sett parvis någon slags isritual med klubbor och "små svartingar" som ska bankas in i den andra sidans bur. Jag vet inte, men jag tycker det låter som rasism och bristande mental kapacitet, eller möjligen enfald och lite för mycket klor i genpoolen.

Jaja, kanske bättrar det sig framöver, trumman viskar om att det kommer bli andra konstellationer inom väggarna, och till stor del tror jag dessa nya konstellationer kommer innehålla en del bättre begagnade element av vilka vissa verkar vara hemfallna åt att betrakta och i konversation vid middagsbordet påtala andras brister och tillkortakommanden. Skvaller*ingar och sladder*kor med andra ord. Fan vet vilket jag avskyr mest...

Nåja, livet har fortfarande en bit kvar innan jag får börja avnjuta Piña Colada och sandstränder på heltid, så det är väl bara att bita ihop och le lyckligt i väntan på bättring. Eller, för att citera en ruskigt pricksäker svensk komiker: "Ja ä in't bitter!"